Telefonvett

Jag kan bli så trött på vår telefonkultur ibland, t ex ohyfset att svara i sin mobil bara för att berätta att man inte har tid att prata. Framgår inte det ganska tydligt om personen ifråga låter bli att svara?! Nej, då bemödar man sig om en direkt förolämpning istället:
”Hej! Jag vill bara att du ska veta att du är bortprioriterad.
Och jag ville säga det personligen. Hejdå.”

Finns det ingen vett och etikett för telefonanvändare? Jag har letat, och det mest aktuella jag hittade var en liten folder från 1971 om telefonvett. Denna skrift är utgiven av informationssektionen på Televerket.



Här kommer några utdrag:

Innan Ni ringer
Tänk igenom vad Ni ska säga. Det kan ofta vara bra att göra minnesanteckningar före samtalet.

Tala tydligt
Håll telefonluren rätt. Minspel och gester är inte till någon hjälp i telefon. Därför betyder röstens nyanser och uppfattbarhet så mycket mer. Namn och siffror bör repeteras (Krångliga ord bör bokstaveras –se sista sidan för bokstaveringsalfabet)

När Ni talar med en obekant
Undvik tilltal som ”damen”, ”min herre” och dylikt. Ta reda på vem Ni talar med och använd namnet. Om vederbörande har en yrkestitel så använd gärna den –säg annars Ni. En god regel är att genast vid samtalets början anteckna titel och namn på den man talar med.

När ni slutar samtalet
Lägg aldrig på luren utan att vara säker på att den Ni talar med inte har något mer att säga.

Televerkets informationssektion borde återuppstå och ge ut en (kanske lite lätt moderniserad) upplaga för de som behöver lära sig lite telefonvett. Tore, Erik, Ludvig, Erik, Filip, Olof, Niklas, Viktor, Erik, Tore, Tore.