Jag var i Köpenhamn idag. En halvtimme med tåget från Malmö till våra danska grannar. Som svensk är man ju inte så förtjust i sina grannar, man ska hålla sig på sin kant. Jag klarade mig nästan från att prata med någon, men bara nästan. Jag var tvungen att fråga var det fanns en bankomat. Och än en gång envisas jag med att prata svenska eftersom ”det är ju så nära till Danmark ändå och vi förstår säkert varandra”. De svarar på danska och jag förstår ingenting. Det här har jag varit med om tidigare. Ganska många gånger faktiskt, och det slutar i princip likadant varje gång. Jag ler generat och säger tack, stannar kvar och försöker processa informationen jag fått utan någon som helst framgång. Förtvivlan. Dansken som hjälpte mig går vidare men sneglar lite åt mitt håll, ser mitt ansiktsuttryck och undrar om han eller hon skadat mig med sin brist på konsonanter.
Väl tillbaka i Sverige igen pratar jag oavbrutet, med kvinnan på busshållplatsen, med busschauffören på vägen hem, med någon stackars kille utanför min närbutik som verkar ha väldigt bråttom…Jag är bara så glad över att de förstår vad jag säger! Men jag tänker inte ge mig, man måste kunna prata med sina grannar. Nästa gång jag är i Köpenhamn kanske jag kan urskilja en dansk mening. Så jag kan få ut de där förbannade pengarna…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar